Båda systemen syftar till samma sak: att föra vatten till rötterna utan att blöta ner lövverket – men de sköts på helt olika sätt. Ett droppbevattningssystem levererar en i förväg bestämd volym, via ett tidur eller manuellt. Det bevattnar alltså lika mycket en regnig dag som en varm och blåsig dag, om man inte ständigt justerar. Ett poröst lerkärl levererar bara det vatten som jorden tar från det, eftersom det är uttorkningen av marken i kontakt med väggen som drar ut vattnet.
Droppbevattning har två tydliga fördelar: det täcker långa radavstånd och kräver ingen manuell påfyllning när det väl är anslutet till vattenledningen. Å andra sidan kräver det ordentlig filtrering – igensättning av dropparna är dess främsta svaghet – och det åldras dåligt i sol. Lerkärlet behöver varken tryck eller el, men det kräver att man går runt med en vattenkanna och det bevattnar bara en begränsad yta runt sig.
I praktiken avgörs valet av ytan. På några få kvadratmeter köksträdgård, odlingslådor eller blomlådor vinner lerkärlet nästan alltid. Överstiger odlingsytan ett tjugotal kvadratmeter med täta rader blir antalet kärl att fylla på betungande, och droppbevattningen tar åter överhanden. Det finns inget som hindrar att kombinera de två, och reservera lerkärlen för törstiga växter och de zoner man håller minst koll på.